 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
ENG Conference interpeter SPA Intérprete de conferencias |
innehåll
Inledning | Ursprung och professionalisering | Konferenstolkens uppgift | Krav på en konferenstolk | Konferenstolkutbildning | Arbetsmarknad | Forskningspotential
Som namnet antyder arbetar konferenstolken i formella eller informella konferensliknande sammanhang (Diriker 2015a, 2015b). Mötena kan vara mycket stora med många språk, som Europaparlamentets plenarmöten med 705 ledamöter och 224 språk, eller mycket små, som när Donald Trump och Vladimir Putin mötte varandra och bara hade med sina respektive tolkar.
Konferenstolken måste behärska alla tolkmetoder och tekniker: simultantolkning, simultantolkning med text, kort och lång konsekutivtolkning, samt prima vista tolkning. Simultantolkning innebär att tolken har förmåga att översätta i realtid både med och utan tillgång till en skriftlig källtext. Det innebär också förmågan att använda tekniska hjälpmedel när en tolkar (i en tolkkabin och/eller framför en dator), eller att tolka utan tekniska hjälpmedel (också kallat visktolkning eller chuchotage). Lång konsekutivtolkning innebär att tolken behärskar en särskild anteckningsteknik. Kort konsekutivtolkning kallas också dialogtolkning.
I litteraturen om konferenstolkutbildning (se Setton & Dawrant, 2016a; Setton & Dawrant, 2016b; Gillies, 2013; Jones, 2014; Nolan, 2012; Taylor-Bouladon, 2005; Seleskovitch & Lederer 1995) är det vanligt med listor över de färdigheter och bakgrundskunskaper som studenter förväntas behärska före, eller utveckla under, en konferenstolkutbildning. Litteraturen är enig om att en konferenstolk måste behärska sitt första språk, L1 eller A-språk med konferenstolkterminologi, såväl på djupet som på bredden. Dessutom måste andraspråket, L2 eller B-språk, behärskas på en nivå som närmar sig första språket. Övriga arbetsspråk, alltså språk som tolken kan tolka från, kallas C-språk. Konferenstolken måste behärska C-språken till fullo, men inte på L1-nivå (AIIC 2018). Den blivande konferenstolken förväntas också ha både allmänna och särskilda bakgrundskunskaper på olika områden.
Förutom tolkmetoderna och tolkteknikerna behöver konferenstolken också bemästra andra färdigheter för att kunna utföra sitt värv. Färdigheterna omfattar bland annat aktivt lyssnande, minnestekniker, anteckningsteknik och att tala offentligt. Till dessa tekniska färdigheter kan vi också lägga till ett antal mjuka färdigheter, som exempelvis att interagera med kollegor och kunder eller att uppfatta underliggande nyanser. Sist men inte minst behöver tolken också förvärva och bemästra färdigheten att återge ett yttrande på ett språk till ett annat språk.
![[heading title]](2.2-X.png "[heading title]"){kind=small}
Ursprung och professionalisering
Under den första delen av 1900-talet, sedan en mängd flerspråkiga organ och evenemang som krävde tolkning uppkommit, uppstod tanken att konferenstolkar behövde särskild utbildning. Detta ledde till flera olika utbildningar med inriktning på konferenstolkning över hela den europeiska kontinenten, inklusive Moskva, och även i Washington DC (Sawyer & Roy 2015). Inrättandet av konferenstolkutbildning på avancerad universitetsnivå och det tidiga grundandet (redan 1953) av AIIC, den internationella yrkesorganisationen för konferenstolkar (Keiser 2004), har troligtvis bidragit i hög grad till att konferenstolkyrket är det mest professionaliserade av alla tolkyrken.
 |
| Tolksektionen vid den internationella militärdomstolen i Nürnberg 29 mars 1946 [Källa] |
Professionalisering av ett yrke omfattar såväl den sociala som den symboliska konstruktionen av yrket. Det inbegriper också utvecklingen av yrkets status (Parsons 1978; Diriker 2004; Sigriest 2015). Ett yrke skapas omkring det förtroende som befolkningen i allmänhet har för att en viss grupp levererar en viss specialiserad tjänst (Svensson, Evetts, Sciulli m fl 2008).
För yrket konferenstolk skapas detta förtroende dels genom den särskilda miljö eller det unika sammanhang där yrket utövas, dels genom utvecklingen av yrkesföreningar, utbildningar och forskning inom området. Som Pöchhacker (2011) påpekar är konferenstolkning både den i hög grad professionaliserade och den mest prestigefyllda formen av tolkning. Som framgår av både Dam & Zethsens (2013) och Gentiles (2016) studier varierar dock tolkarnas egen uppfattning om sin status.
I en publikation från1980-talet som AIIC står bakom beskrivs en konferenstolk som en person som har förmågan att tillhandahålla simultan- eller konsekutivtolkning av tal, oavsett hur långa eller komplexa de är. Enligt beskrivningen är tolken dessutom en professionell och ansvarsfull språklig mellanhand (AIIC 1984: 21) som arbetar i formella eller informella konferenssammanhang. För att parafrasera Wadensjö (1998: 18) är uppgiften för alla typer av tolkar att återge och samordna andra personers tal. Setton & Dawrant (2016a: 4) beskriver tolkens uppgift som att förmedla kommunikation mellan människor som talar olika språk.
Jones (1998: 4), å sin sida, beskriver tolkens uppgift som att ge talet mening för lyssnarna genom att ge nödvändiga förklaringar, om sådana behövs och kan ges, eller till och med ändra den ursprungliga talarens referenser, förutsatt att alla sådana förklaringar och förändringar förmedlar exakt vad talaren ville säga till målgruppen. Jones beskriver också tolkningsuppgiften som att förklara för en person, på ett annat språk, vad en annan person just sagt. Denna beskrivning speglar Seleskovitchs (1980) teori om betydelsen nämligen att förmedla betydelsen i yttrandet, i motsats till att förmedla något ordagrant, men uttryckt på det andra språket. Det säger oss också att det enligt Seleskovitch och Jones finns en absolut underliggande mening, eller betydelse, i alla yttranden och att denna mening är tillgänglig för tolken.
Om vi hävdar att det finns en skillnad mellan en konferenstolk och andra typer av tolkar måste vi också lägga till andra egenskaper hos tolken. Enligt AIIC:s beskrivning innebär konferenstolkens uppgift också att kunna återge talet genom att behärska olika tolkningsmetoder, d v s simultan och konsekutiv tolkning. Pöchhacker (2011: 308) kallar till och med tolkuppgiften för en professionell kommunikationstjänst, men han betonar också att det som har blivit en viktig komponent för att definiera konferenstolkning, snarare än själva sammanhanget, är förmågan att återge tal oberoende av komplexitet eller svårighet. Sammanfattningsvis kan man alltså säga att utöver den grundläggande mellanspråkliga återgivningen av tal som alla tolkar utför, kännetecknas konferenstolkens uppgift också av komplexiteten och längden på den tolkning som uppgiften kräver, samt de avancerade kunskaper och färdigheter såväl i de två metoderna simultan och konsekutiv tolkning som i olika tolktekniker.
Det behöver inte understrykas att en blivande konferenstolk måste vara åtminstone funktionellt tvåspråkig. I konferenstolkningstermer innebär det att kandidaten behärskar ett förstaspråk, L1 eller A-språk i tolkning, inom ett stort antal språkdomäner. Tolken bör också med lätthet kunna uttrycka sig muntligt. Kandidaten måste också ha avancerade språkliga och muntliga färdigheter i minst ett annat språk eller ett främmande språk, B- och C-språk. B-språket är aktivt, d v s tolken kan tolka både till och från sitt B-språk, medan C-språket endast används passivt, d v s tolken tolkar enbart från C-språket inte till.
Det är dock väldokumenterat att det inte räcker med att vara tvåspråkig för att kunna fungera som konferenstolk (Liu 2008). Som nämnts ovan innehåller de flesta läroböcker om konferenstolkning listor över bakgrundskunskaper som den blivande konferenstolken behöver för att klara sin utbildning. I en riktig klassiker om konferenstolkutbildning rekommenderar Seleskovitch och Lederer (1995: 195–199) följande: högskoleexamen, utmärkta kunskaper i sitt A-språk, breda och djupa kunskaper i sina B- och/eller C-språk, muntliga färdigheter samt allmänbildning. Andra författare har lagt till koncentrationsförmåga, snabb informationsbearbetning, stresstålighet, analytisk förmåga, god minneskapacitet (Rosiers, Plevoets & Eyckmans 2020: 26), goda färdigheter i språköverföring, god kommunikativ förmåga samt god social förmåga och empati (Setton & Dawrant 2016a: 106).
Sammanfattningsvis krävs det enligt litteraturen att en potentiell konferenstolk har mycket avancerade språkfärdigheter i minst två språk med breda och djupa språkkunskaper och allmänbildning. Dessutom krävs grundläggande kognitiva färdigheter som koncentration, informationsbearbetning och arbetsminneskapacitet. Slutligen är det också önskvärt med kommunikativa och sociala färdigheter.
De flesta konferenstolkutbildningar ges på mastersnivå på universitet. De är vanligen mellan ett och två år långa (Sawyer 2004). Klassisk konferenstolkutbildning följer fortfarande i stort sett den progression som föreslogs av Seleskovitch och Lederer (1995) och som beskrivs i detalj av Setton och Dawrant (2016a; 2016b). I många fall genomför kandidaten antagningstester både vad gäller språk och allmänbildning, och ofta också för att identifiera tolkförmåga (Russo 2011).
 |
| Anteckningsövning i konsekutivtolkning. [Foto: Eva Dalin] |
En kurs i konferenstolkning börjar vanligtvis med minnesövningar där studenten ska återge korta tal först på samma språk och sedan på ett annat. I nästa steg lär sig studenten med anteckningsteknik och konsekutivtolkning. I sista steget övar studenten simultantolkning. Simultantolkning undervisas med samma progression som konsekutivtolkning först genom att det ursprungliga yttrandet återges på samma språk (skuggning) och sedan på ett annat språk. Kurser för att stärka språken är också vanliga liksom övningar i att använda andra tolkningstekniker exempelvis prima vista-tolkning, som innebär att tolkningen görs från en text, eller simultantolkning med text, vilket betyder att talaren läser ur ett manuskript som också tolken har tillgång till.
Minnesövningar och konsekutiv övningar i början av utbildningen har ansetts nödvändiga för att stimulera studenternas analytiska förmågor och tänkande innan de börjar tolka simultant (Seleskovitch & Lederer 1995). Denna utveckling har dock ifrågasatts exempelvis av Kalina (1994). Hon visade att det finns flera tolkutbildningar som lär ut simultan- och konsekutivtolkning parallellt från början. Kalina föreslår också övningar som hon menar förbereder eleverna för simultantolkning till exempel sammanfattningsövningar (1994: 220).
De flesta konferenstolkutbildningar har aktiva konferenstolkar som lärare och de anordnar ett muntligt slutprov i tolkning som hålls inför en panel av examinatorer. Studenterna måste klara detta muntliga prov för att få sitt examensbevis. Dessa moment är ett krav för att en utbildning ska föras upp på AIIC:s lista över utbildningar eller för att söka medlemskap i nätverket av europeiska konferenstolkutbildningar (European Masters of Conference Interpreting, EMCI).
Beroende på den geografiska region där konferenstolkutbildningen ges undervisar man i tolkning mellan ett A-språk och ett B-språk, så kallad biaktiv tolkning, eller till ett A-språk från flera passiva C-språk. Den tolkriktning, A↔B eller A←C, som lärs ut bestäms i allmänhet av marknadens krav. Multinationella institutioner, som EU eller FN (dock inte för alla språkenheter i FN), har traditionellt arbetat med modersmålsprincipen, vilket innebär att tolkning endast sker till tolkens A-språk. De flesta företag på privata marknader efterfrågar dock biaktiva tolkar som arbetar mellan två aktiva språk, alltså från B till A, så kallad direkttolkning (Shlesinger 2010) och från A till B, så kallad returtolkning.
Pöchhacker (2016: 16) menar att konferenstolken arbetar i ett mycket ritualiserat interaktionsformat ofta en konferens. Konferenser som vanligen äger rum i internationella och institutionaliserade sammanhang till exempel EU eller FN. Det finns dock andra nationella sammanhang som är mycket likartade exempelvis tolkning i parlamenten i två- eller flerspråkiga länder som Belgien, Kanada eller Sydafrika (Pöchhacker 2016; Ntuli 2012). Andra typiska arbetsområden för konferenstolkar är internationella kongresser och vetenskapliga konferenser. De flesta av dessa uppdrag kännetecknas av simultantolkning med teknisk utrustning i ett bås eller en kabin, eventuellt med många bås/kabiner och språk på samma konferens, och i team om två eller tre tolkar per bås/kabin. Nuförtiden utförs konsekutivtolkning sällan på högre nivå vid stora flerspråkiga och multilaterala möten, utan är snarare reserverad för mindre bilaterala möten eller presskonferenser, även om många av dessa också tolkas simultant.
 |
|
Tolkbås/kabin med simultan-tolknings-utrustning vid Europa- parlamentet i Strasbourg [Källa] |
Konferenstolkning ligger mycket nära diplomattolkning och när det gäller tolkar vid EU eller FN är det svårt att hävda någon skillnad. Det krävs ingen särskild utbildning för att bli diplomattolk, men många diplomattolkar har konferenstolkutbildning. Arbetsbeskrivningen för en diplomattolk som arbetar för en statschef kan dock se mycket annorlunda ut, och påminna mer om en förbindelsetolk (liaison interpreter), eftersom denna typ av tolk följer statschefen nära och kan ingå i teamet omkring denne. I denna situation använder också diplomattolken regelbundet andra tekniker som viskningstolkning eller kort konsekutivtolkning av dialoger på ett sätt som den tolk som arbetar för en internationell institution inte gör (Olsen, Liu och Viaggio 2023). Dessutom är den vanliga normen för konferenstolkning – den att inte gynna någon sida i ett möte och att inte låta personliga åsikter lysa igenom (se Jones 1998) – satt ur spel eftersom diplomattolken kan vara ålagd att göra just det (se Setton & Dawrant 2016a: 32–33)
Konferenstolkar kan arbeta som frilansare eller som fast anställda. Marknadens krav avgör möjligheten för den anställningsform en person kan ha på olika marknader. Regioner med stora arbetsgivare inom tolkning, som Bryssel med EU eller New York med FN, har naturligtvis många fast anställda tolkar, men där finns också många frilanstolkar. Mindre marknader eller regioner och platser där det inte finns några nationella eller internationella institutioner som anställer tolkar, som Köpenhamn, Singapore eller London, domineras däremot av en frilansmarknad.
Under 2020 och 2021 förändrades arbetssituationen och marknaden för konferenstolkar dramatiskt, eftersom covid-19-pandemin medförde en omvälvande förändring av rekrytering och villkor för konferenstolkar. Många möten förlades till online-möten på distans och det gjorde också den tolkning som tidigare erbjudits vid dessa möten på plats. Som en följd av detta exploderade utbudet av webbplattformar för tolkning. Konferenstolkar verkar ha rekryterats i ungefär samma omfattning, men till kortare möten och ofta online eller i hubbar – särskilda lokaler där tolkar kan delta i distansmöten från en studio särskilt avsedd för ändamålet. Det är för tidigt att avgöra exakt hur pandemin har förändrat konferenstolkens arbete, men vissa trender kan vara här för att stanna.
Konferenstolkning var det första tolkyrket som väckte forskarnas intresse. Konferenstolken har främst stått i fokus för forskning ur ett kognitivt perspektiv. Forskning har fokuserat på arbetsminne, tolkstrategier, expertkunnande samt neurolingvistiska aspekter av tolkning. Yrkesrelaterade och pedagogiska aspekter, vilka omfattar tidigare nämnda ämnen som lämplighet, bedömning och tolkkvalitet, undersöks också i stor utsträckning inom konferenstolkforskning (Pöchhacker 2015; Albl-Mikasa & Tiselius 2022). De sociologiska aspekterna av konferenstolkar är mindre utforskade men värda att nämna. Diriker (2004) utgick ifrån diskursanalys för att identifiera normer hos och uppfattningar om konferenstolkar, och Duflou (2013) visade med hjälp av en etnografisk ansats hur tolkar socialiseras in till yrket. Flera korpusar har skapats utifrån tolkningar gjorda av konferenstolkar, t.ex. EPIC (European Parliament Interpreting Corpus - Monti, Bendazzoli, Sandrelli m fl 2005), EPIC-G (för Gent-korpusen - Plevoets & Defrancq 2018) eller PINC (Polish Interpreting Corpus tolkningskorpus - Koržinek & Chmiel 2021).
Framtida områden för forskning om konferenstolkar kommer bland annat att fokusera på distanstolkningens inverkan (Seeber & Fox 2022) och hur ny teknik påverkar tolkning (Fantinuoli 2022), men också ergonomi i konferenstolkning och hur simultantolkning med tekniska hjälpmedel påverkar tolkens hörsel.